Linodlarföreningen var på en spännande utflykt torsdag kväll 16 maj 2024
Efter en kort promenad i det öppna kulturlandskapet möts vi av en sky av blommande slånbärsbuskar. Vi kommer in på ett fält täckt av gullvivor och maskrosor, där fjolårets betande hästar här och där lämnat hovavtryck. En rad av höga gamla ekar markerar leden. Plötsligt stiger vi in i en skuggig dalsänka, på ena sidan skyddad av en brant vägg av klippblock. En porlande bäck fångar vår uppmärksamhet. Vi ser också, mellan de skuggande granarna, högar av insamlade stenbumlingar, så kallade röjningsrösen eller hackerör, som röjts undan från den yta där linet skulle odlas, berättar vår guide Britta.
Och där ligger den – målet för vår utflykt: rötgropen. Det är en cirka 1,5 x 2 meter vid grop kantad av stadiga stenar. Djupet är cirka en halvmeter och botten är täckt av lera. Där placerade man knippen av det torkade och repade linet och fyllde gropen med vatten.
Men hallå, utbrister kanske den som, liksom jag själv, ännu inte hunnit inhämta allt som finns att veta om lin. Jag har lärt mig att det finns två sätt att röta lin, landrötning och vattenrötning.
När jag tittar i Linboken under ”Vattenrötning” står det tydligt att ”kallvattenrötning kan utföras i alla slags rena vattensamlingar – sjöar, älv- eller åbukter, dammar, särskilt utgrävda gropar, öppna bassänger o s v”. Det där hoppade jag nog över och antog att man använde gamla badkar och tunnor. Men på 1800-talet var kanske inte gamla badkar så vanliga…
I ”vår” rötgrop kan vi se den öppning i stensättningen mot bäckhållet där vatten från bäcken har letts in och värmts av solen. Då skymdes inte sikten som i dag av höga granar. Odlingsytan låg i sluttningen ner mot Mälaren åt sydväst. Vår guide tror att det var i slutet av 1800-ralet som stället senast användes för linodling.
Varför, undrar man då, måste linet rötas? Det måste ha varit så viktigt att man byggde rötgropar överallt. ”Fiberknippena i linstjälkens bastskikt sammanbinds sinsemellan och med de andra cellvävnaderna samt med stjälkens ved-del genom ett växtlim – pektin”, får vi veta i Linboken. Genom rötningen upplöses och uppluckras sammanhållningen mellan fiberknippena och veden. Linrötningen är en naturlig biokemisk jäsnings- och förruttnelseprocess, som kräver övervakning så att den avslutas i rätt tid. I en rötgrop bör det ha varit relativt enkelt att övervaka. I öppet vatten måste man se till att skörden inte flöt bort.
På väg mot fikastunden följer vi lUpplandseden ner mot vattnet. Granarna byts ut mot höga, åldriga ekar, som just håller på att knoppas. Plötsligt ser vi en grupp ljust violetta, kottliknande växter vid stigen – vätteros! Det är inte alla dagar man ser den.
Så kommer vi fram till rastplatsen vid stranden av Mälaren. Där får vi inta vår medhavda reskost. Jag har gjort mjölkchoklad i termos med rejäl ostmacka, som var den skolmat jag hade med till folkskolan i Kärrgruvan, där vi satt och åt på bänkarna i tamburen på lunchrasten.
Men här vid vattnets rand får vi veta mer om traktens mångtusenåriga historia. Här finns gott om fornlämningar och gravrösen. Här hittar vi resterna av Sveriges sista nedlagda tegelstensbruk. 1560 passerade här släden med den avlidne Gustav Vasa med stort följe på hans färd till Uppsala, där han skulle begravas.
På vår vandring tillbaka till bilarna passerar vi en skyddad och bevarad våtmark, där vi till vår glädje siktar små hoppande grodor i full färd med vårleken.
Det var en utflykt som heter duga! Tack Britta för den.
Kristina von Unge